Sex and the city

Sex and the city. Kultserien för oss kvinnor som sändes mellan 1998 och 2004.

Serien tog upp vikten av kvinnlig vänskap, relationer och sex på ett helt annat sätt än tidigare. Det var fyra spännande kvinnor som vi alla kan känna igen oss i. Vi blev involverade i deras personligheter, problem och lycka.  Vi skall inte tala om deras kläder, väskor, smycken, andra assessorer och skor. Skor är något som är ett återkommande tema i både serien och filmerna. Det är kvinnor mellan 35-40 år, kvinnor som fortfarande lever och förverkligar sitt liv, och som inte bildat egna familjer. Vi får sedan se hur deras liv ter sig som fyra singeltjejer i den stora staden.

Carrie, skribenten, som var duktig på att hålla ihop tjejgänget, rolig, vacker och bjuder på sig själv och sina vänner liv i en spalt. Det är genom henne som vi upplever New York och världen i serien. Jag älskar henne, när hon säger att hon är en New York tjej och kan göra vad hon vill. På sätt och vis upplever jag att det är först då i slutet av 90-talet att vi kvinnor faktiskt börjar tro att vi kan göra allt vi vill.

Miranda, advokat och arbetsnarkomanen med en bra karriär men som inte sätter sitt privatliv i första rummet utan blir ibland bli kidnappad av sina vänner för att komma utanför jobbet. Hon är skeptiskt till omvärlden och män i synnerhet.

Charlotte, söta duktiga flickan, som behövde sina väninnors mod för att våga gå ut efter vad hon ville. Hon har en romantiskt bild av verkligheten som inte alltid passar in. Hon väntar på drömprinsen enligt den gamla modellen. Charlotte tror gott om alla hon möter.

Samantha, den framgångsrika affärskvinnan vet vad hon vill ha och tar det hon vill ha. Hon har en bra karriär, hon byter män lika ofta som hon byter kläder. Samantha mår bra och är en riktig livsnjutare. Hon har ett hjärta av guld när det gäller hennes vänner.

Fyra kvinnor, två ljusa, en rödhårig och en mörkhårig, Alla har vi någon av dem som vi kan identifiera oss med eller som vi vill likna. Det kan vara både till utseendet men det är framför allt deras sätt att vara som talar till oss.

En mening som fastnat hos mig och min väninna är att man som kvinna alltid är på jakt efter något. Antingen ett boende, ett jobb eller en ny kärlek.

Jag tillhör dem som tog serien till mig och älskade den. När jag nu åkte till New York första gången ville jag självklart åka på Sex and the city tour. Att få komma ihåg filmerna och se platserna som de spelades in på.

Tänk dig att stå utanför huset där Carrie i serien bodde, känna atmosfären och plötsligt känna en märkligt obehaglig doft. Titta ner på marken och se att du just gått i hundbajs. Inte så kul. Men det är klart, om man skall gå i hundbajs med stil, så skall man göra det i New York utanför hennes hus. Hunden måste haft diarré för flera av deltagarna i bussen råkade ut för samma sak. Jag hade tur som hittade lite jord och lyckades få bort eländet.

Testa en metropolitan på en av tjejernas favoritbarer. Få veta att staden är full av skådespelare och det gäller att ha ögonen öppna för att kunna se dem. Idag får de gå ganska ostört omkring eftersom de flesta människor tittar ner i sina mobiltelefoner istället för att se vem de möter på gatorna.

En duktig reseledare på turen som kunde skämta med oss, göra oss delaktiga i filmen genom många filmklipp varvat med spännande fakta om skådespelarna både på och av scenen. Carrie eller rättare sagt skådespelaren Sara Jessica Parker bor i ett av områdena som vi åker igenom. En gång har de mött henne just under turen och då har hon stannat för fotografering och autografer.  Det måste varit en upplevelse utöver det vanliga. Att se henne i verkliga livet.

Allt som spekuleras i just nu är om det kommer att komma en tredje film.

Det är en annorlunda resa i New York. Det är en resa i filmens värld. Det finns många andra liknande turer med andra filmer och TV serier. Det som jag tycker varit ganska slående under hela mitt New York besök att jag upplever att så mycket byggnader och platser är välbekanta. Förmodligen för att de funnits med i en eller annan film. New York är en oerhört spännande stad, full med kontraster och jag har flera gånger fått lite av en overklighetskänsla. Känslan av att är jag verkligen här och upplever detta eller är allting bara en dröm.

Helikopter i New York

Länge funderade jag på vad som var bästa sättet att få en uppfattning av staden New York. 

Skulle jag ta en busstur, en båttur runt ön eller upp i luften med en helikopter?

Vi har promenerat  mycket och det är också ett sätt att uppleva och upptäcka denna stad, men den är för stor för att kunna gå runt den på en dag och få det perspektiv som jag var ute efter.

Staden är lätt att hitta i med dess gator och avenyer, men då det är så höga hus är det svårt att se hur långt eller nära en byggnad är. Oftast har jag märkt att jag har räknat fel och avståndet har varit mycket längre än jag uppskattade.

Vi valde helikopter och det är jag så glad för. Det var en fin dag med bra utsikt även om det blåste en del, men sikten var fantastiskt. Jag hade turen att sitta fram bredvid piloten.

 

Att se Manhattan från ovan var magiskt. Åka över alla dessa höga byggnader, se skyline, frihetsgudinnan från ovan. Det är svårt att beskriva med ord. Det enda jag tänkte när jag satt där i helikoptern var, om jag dör nu, så är det helt ok. Jag är så glad att jag fick uppleva detta. Det är bara min andra helikoptertur och det är en stor skillnad att sitta fram och kunna se allt än att sitta bak bland de andra passagerna i mitten.  

Vagabond kurs om att skriva resereportage

Vagabonds skrivkurs om resereportage

Att resa är att leva, sa H C Andersen, en av våra mest kända danska sagoboksförfattare. 

Jag håller med honom. Resa är ett sätt att leva, upptäcka nya världar och få nya lärdomar. Du är inte samma person när du ger dig iväg på en resa som när du kommer hem igen. Någonting har förändrats. Även om förändringen är liten och inte märks direkt. 

Att läsa böcker, reportage eller utbilda sig har samma effekt. Att träffa nya människor som ger dig nya tankar och nya perspektiv på livet är mycket lärorikt.

Det svåra när du kommer hem från din resa, är att berätta vad du har varit med om och få det intressant för dina åhörare. Då skall vi inte tala om att skriva ner sin resa. Det är svårt att få med närvarokänslan, spänningen i mötet med andra människor, alla dråpligheter som du möter längst vägen. Det är svårt att skriva en text som berör och som ger mersmak till läsaren.

Med dessa tankar i mitt huvud, önskan om att förmedla mina reseupplevelser och göra dem mer intressanta valde jag att anmäla mig till Vagabonds skrivkurs.

Kursen har infriat mina förväntningar på alla plan. Byggstenar i hur jag skall skriva, vad är viktigt att tänka på. Förberedelser, gå ut och göra anteckningar på plats, inte tro att allting finns i ditt huvud. Detta för att kunna få med människor, nyanser och sinnen i texten och på så sätt göra den mer levande. Att inte glömma bilden och dess vikt. Om du får rätt bild, så kan det förstärka din text ytterligare och göra berättelsen spännande.

Mötet med de andra deltagarna var mycket givande. Att få ta del av deras tankar kring texter. Skriva är ett eget arbete berättade våra föreläsare, men det är bra om du finner någon att dela dina texter med och som du ger och tar feedback ifrån.

Vi fick alla en utmaning, att ge oss ut på uppdrag i Stockholm och skriva en text efter våra egna iakttagelser. I mitt fall har det blivit tre texten. Det är med tre olika infallsvinklar. Spännande att få feedback på den egna texten, arbeta med korrigering och framför allt att lära sig att ta bort text. Det är svårt ibland för det är lätt att gilla sin berättelse och det är svårt att ta bort något som du själv skapat. Andra gånger är det lätt att redigera allt och inte gilla texten alls. Jag försöker numera behålla texten till nästa dag för att se den i ett annat perspektiv. Gillar jag inte den då heller, så försvinner den.

Kursen gav mig mina tankar och idéer på mitt eget skrivande som jag ser fram emot att arbeta med. Då får jag arbeta med mina två favoritsysselsättningar som just är att resa och skriva.

text 3 våren Stockholm

Vår i Stockholm

Ett vårtecken är körsbärsträdens blomning i Kungsträdgården.

Japan i Stockholm.

Körsbärsträden blommar, det är den 18 april och blommornas egen dag. Det bidrar säkert till att fler personer än vanligt samlas här. Det är människor i alla åldrar, allt från familjer med barnvagnar, förälskade par, och ungdomar i gäng. De flesta står och fotograferar varandra, selfie eller groupies. Alla vill visa att de varit här, och kommer sedan lägga upp sin bild på sociala media. Det finns en glädje och lycka i deras ansikten, som gör mig alldeles varm om hjärtat. 

En kvinna reflektioner kring fotograferandet:

 -Jag vill minnas, minnas vad jag gör och hur jag ser ut. Tiden passerar så fort förbi men bilderna finna alltid kvar. Hon ler. För några år sedan tycker jag att det var fånigt att ta kort på sig själv. Men nu är det accepterat. Alla gör det, så det är ok. Mobilen gör det enkelt att ta kort. 

Körsbärsblomman ” Sakura” kommer från början från Japan. Träd är en viktig symbol för våren och landets nationalblomma. Blomman har en kort blomningstid som brukar förknippas med livet själv och dess förgänglighet. Det gäller att ta vara på ögonblicket och njuta medan du kan. 

Både av blomman som snart försvinner i takt med de gröna bladen kommer, och precis som livet en dag är alla de dagar som försvann och som inte kommer tillbaka.

Kungsträdgården har inte alltid varit öppet att besöka och njuta av för vanligt folk. Det är en av Stockholms äldsta parker och var från början en inhängnad lustgård där endast de privilegierade fick vistas. Parken har genomgått flera förändringar under åren. Den sista skedde i slutet av 1990-talet, då det anlades en central damm och de japanska körsbärsträden planterades. De fick ersätta lindar som stått där tidigare.

Japan har med körsbärsträden gjort avtryck i Stockholm som under denna tid dokumenteras träden varje dag av olika människor med sitt fotograferande. Undra hur många bilder det finns av träden?

Text 2 våren Stockholm

Vår i Stockholm

Ett vårtecken är körsbärsträdens blomning i Kungsträdgården.

Japan i Stockholm? Hur hamnade träden där från början?

Jag sitter på en parkbänk under körsbärsträden och njuter av folkhavet som står under och runt träden. Dess storslagna blomning och det faktum att det är blommornas egen dag, bidrar säkert till att fler personer än vanligt samlas här. Det är människor i alla åldrar, allt från familjer med barnvagnar, förälskade par, och ungdomar i gäng. De flesta står och fotograferar. Det finns en glädje och lycka i deras ansikten, som gör mig alldeles varm om hjärtat. Men det känns inte som vår. Det är en kall vind som blåser, som gör mina händer kalla och jag gömmer dem en stund i mina jackfickor. Vinden verkar leta sig in under min jacka och jag fryser. Men jag vill inte lämna träden eller skådespelet som finns runt omkring mig.

Körsbärsblomman ” Sakura” kommer från början från Japan. Träd är en viktig symbol för våren och landets nationalblomma. Blomman har en kort blomningstid som brukar förknippas med livet själv och dess förgänglighet.

Ett äldre par står under ett av träden och håller varandra i handen. Det ser så romantiskt ut, de ser bara varandra. Precis som det inte existerade några andra runt omkring dem. Efter en stund tar han upp sin mobil och fotograferar sin kärlek.

Kungsträdgården har inte alltid varit öppet att besöka och njuta av för vanligt folk. Det är en av Stockholms äldsta parker och var från början en inhängnad lustgård där endast de privilegierade. Parken genomgått flera förändringar under åren. Den sista skedde i slutet av 1990-talet, då det anlades en central damm och de japanska körsbärsträden planterades. De fick ersätta de lindar som stått där tidigare och som inte längre klarade av stadsmiljön.

Jag hör dialoger på flera olika språk, ser människor från flera världsdelar och det känns som om Kungsträdgården just idag är ett med världen.

Japan har med körsbärsträden gjort avtryck i Stockholm.

Text 1 våren i Stockholm

Vår i Stockholm

Ett vårtecken är körsbärsträdens blomning i Kungsträdgården. 

Japan i Stockholm? Hur hamnade träden där från början?

Jag sitter på en parkbänk under körsbärsträden och njuter av folkhavet som står under och runt träden. Dess vackra blomning och det faktum att det är blommornas egen dag bidrar säkert till att fler personer än vanligt samlas här. Det är människor i alla åldrar, allt från familjer med barnvagnar, förälskade par, och ungdomar i gäng. De flesta står med en kamera eller mobil i handen och tar kort, gruppies och selfies. Det finns en glädje och lycka i deras ansikten, som gör mig alldeles varm om hjärtat. Men det känns inte som vår. Det är en kall vind som blåser, som gör mina händer kalla och jag gömmer dem en stund i mina jackfickor. Vinden verkar leta sig in under min jacka och jag fryser. Men jag vill inte lämna träden eller skådespelet som finns runt omkring mig.

Körsbärsblomman ” Sakura” kommer från början från Japan. Träd är en viktig symbol för våren och landets nationalblomma. Det firas en fest ”Hanami” till blommans ära. Då samlas hela familjen för en picknick under träden och firar in våren. Blomman har en kort blomningstid som brukar förknippas med livet själv och dess förgänglighet. 

Ett äldre par står under ett av träden och håller varandra i handen. Det ser så romantiskt ut, de ser bara varandra. Det verkar inte existera några andra personer runt omkring dem. Efter en stund tar han upp en mobil och börjar att foto sin kärlek. Vänta, vad är det där? En kvinna som håller i en japansk docka. Hon poserar med dockan och håller upp den mot träden. Jag blir nyfiken och går fram till henne och frågar om dockan. Dockan har stora uttrycksfulla ögon, rött hår med två körsbärsblommor som prydnad, blårosa blommiga byxor, vita högklackade skor och en blå cape under axlarna. Hon berättar att det är en japansk armledsdocka. De är där och tar kort med dockan för skoj skull. Men hon hänvisar mig till mannen bredvid henne med orden; Han kan ge dig mer information. Mannen Joachim Persson berättar att de är ett sällskap som sparar på japanska dockor. Han själv har tjugofem stycken, de flesta mycket större än den dockan som jag just sett. De heter Saiai No Doro, översatt från japanska blir det älskade dockor. Det speciella med dessa dockor är att de inte bara kan stå och vara vackra i ett skåp, utan de kan posera och de är många som gillar att smycka dem genom att ge dem smycken, kläder, skor m.m. Joachim själv gillar att göra smycken och olika detaljer till dockorna. 

Joachim tar fram mobilen och visar bilder på fler dockor, den ena vackrare och mer utsmyckad än den andra. En kvinnan är klädd som en riddarinna med en häst som också har en medeltida hästutrustning. Det är en av Joachims egna dockor som han gjort en en stor del av riddarutrustningen på. Dockan är 60 centimeter hög. Vill jag se henne i egen hög person kommer hon att ställas ut på etnografiska museet från 16 maj. De kommer att starta en utställning där om Japan och det japanska Tehuset Zui-Ki-Tei.

Kungsträdgården har inte alltid varit öppet att besöka och njuta av för vanligt folk. Det är en av Stockholms äldsta parker och var från början en inhängnad lustgård där endast de privilegierade fick komma in. Den första person som öppnade upp parken för allmänheten var kung Gustav den tredje i slutet av 1700-talet. Sedan dess har parken genomgått flera förändringar. Den sista skedde i slutet av 1990-talet, då det anlades en central damm och de japanska körsbärsträden planterades. De fick ersätta de lindar som stått där tidigare och som inte längre klarade av stadsmiljön. 

Jag har köpt en kulglass, en lakrits och en polka kula. Vinden har mojnat lite och solen tittar fram mellan molnen. Den värmer mig på ryggen och jag njuter av glassen. Det är också ett vårtecken. Lakritsen är lite av en besvikelse, visst är kulan svart men det finns ingen direkt smak av lakrits. Polkan är däremot en lyckoträff, det finns bitar av polka i glassen och det finns ett rosa färgband som passar bra till körsbärsblommorna. Mums. 

Människor fortsätter att gå runt träden och ta fotografier av träden och av sig själva. Jag hör dialoger på flera olika språk, ser människor från flera världsdelar och det känns som om Kungsträdgården just idag är ett med världen. 

Titta! Där kommer två tjejer klädda i japanska manga kläder. De har vackra håruppsättningar med rosetter, en rosa och en blå klänning med högklackade matchande skor. De ser ut som en levande avbild av dockan som jag träffade tidigare. Japan och dess kultur har gjort avtryck i Stockholm.

  

Ground Zero,New York

Vem kommer inte ihåg 9/11 2001? 

Vem du än frågar kan berätta exakt var de var och vad de gjorde efter första rapporten kom in att ett flyg kört in i ett av tvillingtornen i New York. Det är en av de ögonblick som förändrade världen.

Själv befann jag mig i Aten, jag hade jobbat där under sommaren och var på väg att byta destination till Hurghada, Egypten. Tanken var att jag skulle ha en liten fest för mina kollegor, säga hej då till dem för några månader när jag bytte land. Det blev inte mycket till fest. Vi blev alla helt förhäxade av nyheterna och tittade stumt på bilderna. Det kändes ännu mer märkligt när nästa flyg körde in i det andra tvillingtornet och sedan att båda tornen kollapsade. Det kändes som allt var en film, en dålig aktionrulle, inte att det var verkligt. Det var helt surialistiskt. 

Därför kändes det viktigt för mig att besöka ground Zero och platsen där allt hände under mitt första besök i New York. 

De har gjort ett museum under de gamla tornen. Det är verkligen smakfullt gjort och hjälper mig att förstå att de faktiskt har hänt. De har sparat konstruktioner från byggnaderna, i det skick de var efter byggnaderna hade rasat. De har ett rum som avspeglar dagen när det skedde. Där finns bilder, föremål, filmklipp från nyhetsprogram och olika berättelser från dagen och illustrationer från de fyra flygplan som överbemannades. När du ser bilderna igen kommer alla dina egna minnen tillbaka från den dagen. 

Offren är inte glömda, ett rum är fullt med bilder på alla som dog den dagen både i tornen, poliser, brandmän och personerna i de fyra flygplanen. 

En vacker text står på en vägg att vi aldrig kommer att glömma er. 

Det var nästan 3000 offer. Helt ofattbart att förstå. Därför är det bra att de alla har en egen bild, eller en anhörig röst som berättar om dem. Hur de var i livet och vilka drömmar de hade. Det är så sorgligt och vackert på en gång. I vissa fall har de hittat föremål som smycke, mobil eller kreditkort som de visar tillsammans med bilden på personen.

 Jag är glad att offren alla har fått en egen röst, en plats medans förövarna inte får lika mycket utrymme. Visst kommer analyser om vad som skedde efter den dagen och vilka konsekvenser det ledde till. Vi får veta vad kaparna heter och vart de kommer ifrån, men det är offren som får det utrymme som de förtjänar. Ingen av dem blir gömd bakom en siffra, de är alla en person.

Museet är väl värt ett besök och för att slippa stå för länge i kö, tips är att gå in och boka på nätet dagen innan. 

Utanför finns två vackra bassänger, precis i formen av basen på de gamla tonen. På kanten av dem står namnen inristat på alla offer. En fin plats att gå och sörja på. Fortfarande idag kan man se blommor och hälsningar till de döda.

Jag är glad att jag besökte memorial 911. Det ofattbara har blivit mer fattbart. Även om jag aldrig kan förstå hur man kan döda andra människor med berått mod och anse sig har rätt att göra det. Inte i sitt eget eller någon annans namn. Museet var en hyllning till alla hjältar den dagen, som gjorde allt de kunde för att hjälpa till. En hyllning till alla offer som inte förtjänade ett sådant avslut.

Central Park i New York

Det är svårt att föreställa sig hur stor parken egentligen är. 3,4 km2 säger inte mig någonting. Men både att gå i parken och åka helikopter över den gör att man förstår att den är stor.

 Det är en oas för New York bor. Det är mysigt att bara gå omkring och titta på folk i parken och den är full av aktiviteter främst för barn med dess många lekparker. 

Jag har drömt om att springa i central park, säkert för att jag sett det så många gånger på TV. Nu blev det ingen löpning denna gång pga av förkylning men det får jag ta nästa gång. För det är absolut en plats att återkomma till. Det finns flera spår som du kan springa, både på 2,5 km, 5 km och 10 km.

Våra vänner som var med oss i New York hade bokat in oss på lunch på Loeb Boathouse café. En underbar restaurang med stämning från början av förra sekler och oerhört god mat. För mig ett måste nästa gång jag återvänder hit. Stämningen var magiskt.

Vi mötte ett New York där våren var på väg och lökväxterna började titta fram men träden hade inte börjat blomma ännu. Små ekorrar fanns på flera ställen i parken och sprang nästan på oss i sin iver att leta mat. Det var så mysigt att bara stå och se på ekorrarna och deras slit. Tror att de var vana att bli matade för ibland stannade de och verkade titta bedjande på mig. Ungefär som skall du inte ge mig något.

En annan sak som jag verkligen fastnade för är bänkarna och dess dedikationer på små plakat. Du kan köpa en egen bänk, priset ligger på mellan 7500-25000 dollar. Pengarna går bevarandet av bänkarna i parken. Av 9000 bänkar i parken har jag hittat en uppgift på att 3000 bänkar har dessa inskriptioner. Inte illa alls. 

Central Park är verkligen värt ett besök och var en fin upplevelse som jag tar med mig.