Jag hade försökt locka mitt resesällskap om att ta helikopter ner. Den kunde stanna 100 meter från toppen. I min värld var det mycket lockande.. Men jag var inte så bra på att övertala de andra. Det kostade också en hel del pengar. 4000 kronor för en enkelresa. Då gäller det att vara några stycken som delar på det beloppet.
Men hela grejen är ju att nå toppen. När jag hade varit där upp och började gå ner var jag tom. Tom på känslor, tom på energi. Lycklig över att ha kommit upp. Men i övrigt kände jag mig helt avtrubbad. Jag försökte vara närvarande och njuta av att vara där. Att inse vad jag gjorde just då, men tankarna gick automatiskt till resans slut och till fjällstationen.
Vägen tillbaka, ja, det är bara ett nödvändigt ont. Du måste fokusera så mycket mer på väg ner. Att inte trampa snett. Du är mycket tröttare än när du gick upp. Risken för olyckor är större. Patrik sa att det finns en tidsgräns som skall nås på vägen upp men tiden ner tar den tid det tar. Det är klokt. Det är inte bra att stressa när man är trött och behöver full koncentration.
Nu visste jag hur vägen skulle vara. Samma väg som upp. Det innebar klättring igen. Nu skulle jag titta neråt och följa linan. Det var lite läskigare än att titta uppåt. Jag har inte höjdskräck men det var högt. Jag kunde utrustningen nu och litade på den. Efter ett tag kom du in i klättringen igen och fokuserade bara på nästa steg och flytt av säkerhetslina från en plats till nästa. Klättringen var generellt en positiv upplevelse.
Sedan skulle vi för snökamen. Snön var mjukare efter som det var senare på dagen och snön hade smält. Försökte ta ordentliga steg så långt in i snön som jag kunde. Men det var svårt. Många gånger åkte jag ner på rumpan och det blev 4-5 steg på en gång istället gör ett. Kängorna blev fulla av snö och snart kändes det som jag hade en insjö i skorna.
Glaciären gick ok. Fin väg och nu kunde vi titta upp på toppen som vi varit uppe på några timmar tidigare. En overklighetskänsla kom. Hade jag verkligen varit däruppe? Två stendiken som glaciären skjuter framför sig avklarades också. Åter fokus på hur du går. Vilka stenar är ok att kliva på, balansen, trampa ner med hela foten och hitta nästa sten som det går att gå/stå på.
Nästa etapp var att ta på sig regnbyxorna och åka pulka med den egna kroppen för en del av glaciären. Det gjorde att vi sparade 300-400 meter att gå. Det kan låta lite, men det är mycket i dessa sammanhang. Denna del var jättekul. Det kändes som jag var ett barn på nytt. Hade jag inte varit blöt i skorna förrut så blev de definitivt nu. Men det var det värt. Generellt är jag mycket nöjd över min inköpta utrustning, bra skor och kläder. Fantastisk att jag inte ens fick skavsår. Tacka vet jag ullestrumpor och bra kängor.
När denna del var slut satt vi och tog en paus precis vid en bäcken som rann ut från glasiären. Det blev en av de magiska stunderna på turen. Naturen var så vacker, det var så skönt att höra vattnets pårlande och dela på lite choklad. Fullkomlig harmoni.
Sedan var det sista biten kvar. Det såg så nära ut tillbaka till fjällstationen, men det var det inte. Jag gick, gick och gick. Jag gick, gick och gick. Så fortsatte det i det oändliga. Kom äntligen ner för bergskammen och slutade gå längst floden. Men det var fortfarande långt kvar. Min kamrater gick snabbare än jag. Orkade inte gå ikapp dem. Gick i min egen takt och kroppen bara fortsatte att gå trots att hjärnan slutat fungera. Efter drygt 12 timmar kom jag äntligen fram till fjällstationen.
Jag var så trött att jag började gråta. Hela kroppen kändes öm och ville inte gå mer. Den ville bara ligga ner och vila. Jag visste att det skulle vara jobbigt men jag trodde aldrig att det skulle vara så jobbigt.
Vi hann inte äta så mycket under turen. Det var korta pauser och när det var längre pauser var törsten värre än matsuget. Vi hade bokat in oss på en tre rätters middag. Nu i efterhand inser jag att det var fel dag att boka middagen. Vi skulle tagit det dagen efter istället. Vi var för trötta och behövde bara få i oss lite mat. Vi hade svårt att uppskatta den goda mat vi fick. Vi ville inte ha något annat än Coca Cola, vi behövde nog alla snabbt socker. Jag lovar, det var den bästa Cola jag någonsin har druckit. Champangen som jag hade köpt fick vänta tills nästa dag. När vi alla en timme senare låg i vårt rum nerpackade var vi helt slut men nöjda.
Vi hade klarat vårt mål att gå upp till toppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar