Redan under promenaden till fjällstationen insåg jag att det tar längre tid att gå i fjällterräng och med en ryggsäck på drygt 10 kilo på ryggen.
När vi kom fram fick vi en genomgång inför bestigningen nästa dag. Den var inte alls som jag hade tänkt mig. Jag trodde att vi skulle gå den västra leden. Men det var bara för dem som gick på egen hand. Vi hade bokat egen guide och då var det östra leden som gällde.
Det innebär att vi skulle gå brant upp för ett parti, över Björlings glaciär och sedan klättra en bit till den gamla toppstugan. Om vi inte höll ett visst tempo innan vi kom till glaciären, kunde guiden avbryta vår tur och säga att vi måste vända. Snacka om att det blev ett stressmoment. Skulle jag orka upp den första biten eller skulle jag bli tillbaka skickad till fjällstationen? Det var det sista jag ville. Klättringen kändes också lite jobbig. Jag har aldrig klättrat eller haft någon önskan att göra det. Jag gillar att gå...
Vi gick igenom säkerhetsutrustningen som bestod av hjälm, säkerhetslina inför klättringen samt skor gjorda för den sista delen upp till toppen. Jag försökte naturligtvis att se om det gick att ändra sträcka. Frågan är fri, men det fick vi avslag på. Då förhandlade jag till mig att vi fick starta 30 minuter tidigare. Jag förstod att vi behövde all tid som vi kunde få.
Nästa morgon var det ett tyst och sammanbitet gäng som åt frukost. Det var svårt att äta ordentligt och alla försökte vi vara fokuserade på vår kommande uppgift.
Klockan sju träffade vi vår guide Patrik. Vi började vår vandring som första sträckan var i en dal. Vädret var behagligt och solen sken. Efter dryga halvtimmen började vi att få uppför, över Jökelbäcken och sedan ett stenlandskap som gick uppåt, uppåt och uppåt. Vi skämtade om vem som dragit dit alla stenar. Det är svårt att förstå att det kan vara så många stenar på ett och samma ställe men det kunde det. Vi fick tips om att gå mjukt med våra steg, nästan smyga oss upp för berget och inte glömma att sätta ner hela foten varje steg. Annars tar vaderna alldeles för mycket stryk. Hela tiden hoppades jag att vi gick tillräckligt fort. Men det kändes som varje steg var så långsamt.
När vi gått en bit ovanför Jökelbäcken tog vi vår första rast. Då först hann jag njuta av det vackra landskapet. Under promenaden var jag alldeles för fokuserad på att titta ner och parera mellan alla stenar.
Jag var tvungen att fråga hur vi låg till med tiden. Han sa att vi gick lite långsammare än normalt. Men att vi höll oss inom tidsramen och att det skulle gå. Jag drog en lättnadssuck. Om Patrik säger att det kommer att gå. Då kommer det att gå.
Vägen fortsatte upp i stenlandskap fram till vår första lunchpaus. Det var vid halv tio tiden. Då var vi upp för den tuffaste biten rent stigningsmässigt. Vi fick sedan gå med rep över glaciären. Kände mig som västa globetrottern. Det var också en overklighetskänsla. Jag fick hela tiden säga till mig själv. Jag är verkligen här och jag går just nu över en glaciär. Det var så otroligt vackert och stillsamt.
Sedan gick vi rakt upp för berget på ett litet parti med snö. Vi gick i ett led fastspända i varandra från glaciären. Det tyckte jag personligen var den tuffaste biten. Ett steg upp och två steg ner. Snön var så mjuk och blöt att du fick verkligen försöka gå i guidens fotspår och trycka in foten så långt det gick in i snön. Flera gånger åkte jag en bit ner och fick börja om igen. Det kan jag kalla träningspass.
Klättringen var inte så illa som jag trodde. Min nervositet släppte ganska snabbt. Patrik var duktig på att visa hur vi skulle göra och tänka. Det var roligt och jag klättrar gärna ner uppför i framtiden. Det är också häftigt att säkerhetslinorna är så starka att du faktiskt kan hänga i dem.
När vi kom upp och var klar med klättringen så blev det ytterligare en paus. Vi hämtade igen oss och lämnade hjälmarna. Fantastisk utsikt över hela bergsmassivet. Du kunde verkligen se hur vädret lätt kan slå om häruppe. Vi fick sällskap av lite moln och en regnskur. Vi fortsatte att gå mot toppen. Steg för steg. Ibland kunde vi skymta toppen men fortfarande var det en bit kvar. Det hade också blivit lite kallare, så det var skönt att ta på sig en jacka.
Det började komma mer moln och det vackra landskapet försvann från oss. Det kändes som jag gick med berget, så på alla stenar i vägen och undrade när skulle toppen komma. Efter drygt en halvtimmes ytterligare vandring stod vi framför glaciärtoppen. Den sista biten bestod av is. Ringar av is med en ganska brant uppstigning. Nu bytte vi kläder, till nya varma kläder. Vi satte på oss isskorna och gick de sista metrarna till toppen. Mitt sällskap kom upp snabbare än jag. Jag fastnade i snöret ett tag och halkade några gånger och blev liggande på magen innan jag kom upp. Men jag kom upp och det var det viktigaste.
Jag kan inte säga att jag såg mycket på toppen. Molnen har omslutit oss och det kändes som vi var i en litet bubbla bortanför världen. Ibland försvann ett moln och jag kunde se lite av Nordtoppen. Några sekunder såg jag även glaciären som vi gått över tidigare. Pling, pling, helt plötsligt började mitt sällskaps mobiler fungera. De gjorde de varken för eller efter under hela resan. Men på toppen var det bra täckning. "Välkommen till 3 i Norge"...
Att gå ner igen var läskigt, jag skulle gå rakt ner med spikskorna och det var så brant. Började gå lite snett med benen och fötterna. Jag skall erkänna och säga att jag var rädd. Patrik kom och erbjöd att jag skulle gå bakom honom och hålla i hans axlar. Tack för det Patrik. Det kändes mycket bättre.
Precis när vi kommer ner för själva toppen, hör jag Joakim säga. Faan, också. Molnen har lättat på toppen. Nu är det utsikt på toppen. Vill du gå upp igen frågar Patrik. Ja, säger Joakim och springer upp mot toppen. Det är nästan så Patrik har svårt att hinna med. Han frågar om jag och Susanne också vill upp igen. Men vi känner oss båda nöjda och njuter av utsikten där vi befinner oss istället.
Det var hur det var att gå upp för berget. Jag återkommer om vår vandring ner för berget. Det var lika jobbigt om inte jobbigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar