Karaktärer i böcker

Hur mycket arbete ligger det i en person och trovärdig karaktär?

Vad är en boks röda tråd? Vad är det som gör att jag som läsare fastnar för en bok och väljer att läsa vidare.

För varje dag jag lär mig mer om hantverket som bokskrivandet är, desto mer inspirerad och fascinerad blir jag.

En dag vill jag också kunna producera en bra och spännande och läsvärd bok.

Tills dess är det underbar att vara i en miljö med andra som läsar böcker och skrivande precis som jag. Att prata böcker dygnet runt en hel vecka och leva i bokens värld är helt underbart.

Alla har en berättelse inom sig och det gäller att börja lyssna efter alla dessa spännande historier som vill bli berättade.

Det är att plocka massor med skärvor och bygga dem till en hel skål.

Olivlundar och reflektioner

För mig är en olivlund magisk. Jag gillar raderna av träd, planterade en gång för länge sedan. Oliven och olivoljan. Bara jag tänker på dem känner jag smaken av en grön oliv i min mun. Olivoljan som passar till allt och som är den viktigaste oljan i mitt hem.

Utseendet på olivträden, de gamla och knotiga är vackrast, med stammar fulla av hål och hemligheter. 

Ett olivträd kan bli upp till 2000 år. Tänk vad ett talande olivträd skulle kunna berätta. Vad trädet måste sett och upplevt i sitt trädliv.

Då finns det inte en bättre plats att få inspiration till att skriva. Att gå i tystnad bland träden och fundera på sin bok och framför allt dess karaktärer. Hur skall jag kunna göra dem levande? Ger dem kött och blod? Vad ger trovärdighet hos en påhittad figur? Hur bygger jag en person med båda mörker och ljus. Att få in den komplexet som finns i alla människor. 

Det är min uppgift idag. Att göra mina karaktärer levande. 

Undra om jag skall sätta mig ner under ett olivträd. Sätta mitt öra mot dess stam, be om hjälp och inspiration i min jakt på mina karaktärers själar?

Skrivkurs villa Ottilia med Kreationslotsen.

För ett år sedan åkte jag iväg på en skrivkurs till Italien. En hel vecka fick jag prata,skriva, känna och uppleva skrivandet ur flera aspekter. Varje vaken minut handlade om skrivandet och bokstäverna kom även in i mina drömmar. En vecka fylld av utveckling och jag kom äntligen igång med mitt skrivprojekt. Så roligt och lustfyllt.

Innan jag åkte ifrån Italien hade jag en önskan om att få komma tillbaka. Tillbaka till villa Otillia, atmosfären och lugnet och värdinnorna Linda och Rita.

Igår åkte jag tillbaka, drygt ett år senare. Att komma in genom grindarna på villa Ottilia känns som att komma hem. Komma hem till den skrivande och kreativa sidan av mig själv. Att åter ge mig själv egen tid, att skriva, utvecklas och utmana mig själv. Jag ser fram emot denna spännande vecka. Att få dela mina tankar och lärdomar. Jag är just nu i skrivarnas himmelrike.

Grekland

Landet som just nu är på allas läppar, Grekland. 

Jag var där för drygt en vecka sedan. Detta fantastiska land, som sägs vara skapar av gudarna själv.

Grekerna har det tufft just nu. Den ekonomiska situationen tynger. Vi har svårt att förstå det i Sverige för vi endast får veta om de förmåner som blivit bortplockade. Det är bara en del av sanningen. Jag tycker att det är svårt att få ett perspektiv på hela situation. Det är ingen tvekan om att landet är korrumperat. Att vissa grupper och privatpersoner har fått alldeles för stora förmåner. Det har betalats in alldeles för lite skatt.

Men det är inte heller någon tvekan att många lider. Att de har svårt att köpa mat, ha råd att gå till läkaren. Kläder och extra saker finns det inte som helst budget till. Många som jag talat med är glada PM lönen räcker hela månaden.

Men samtidigt finns dessa underbara möten med greker i alla åldrar. Jag var vid havet och badade en dag. Vid några klippor hörde jag några glada pojkar. En ropade:

 Jag har hittat Yiannis, jag har hittat. 

De andra pojkarna gick dit och plockade upp flera sjöborrar. Vi ser den som taggiga otäcka saker som vi skall undvika att gå på. Pojkarns ser sjöborren som en delikatess. Ett bra sätt att fånga mat eller till middag.

Jag satt och tittade på deras fiske och bad att få ta ett kort på fångst. Det fick jag göra. Georgios, en annan av killarna erbjöd mig en sjöborre. De ville ge bort en del av sin fångst till mig. Det var snällt men jag avböjde. Det är deras fångst. Jag har dessutom smakat tidigare och konstaterat att det inte var något för mig.

Grekland är underbart. Det är ett land som ger energi. Greker är oerhört vänliga och tillmötesgående. Låt oss vara det tillbaka. Det första steget är att fortsätta åka och besöka landet. Turism är en av deras främsta inkomstkällor.

Resans tjusning

Resan på väg någonstans underskattas oftast. Det är bara en bil, buss eller flygsträcka som bara skall avklaras. 

Det är en tid i ingenmansland. Då skall man göra något, läsa, spela, lyssna på musik eller något annat för att tiden skall gå. Varför egentligen? Varför inte bara vara? Det är så liten tid om dygnet, veckorna och åren som vi inte gör något.

Jag kan tycka det är skönt att bara låta tankarna vandra fritt, att se ut över landskapet som susar förbi. Oftast har jag de bästa idéerna och kreativa tankarna på resande fot. Det är då jag har tid att bara vara och reflektera. För mig är det värdefull tid. Tiden då jag är i mina tankar.

Jag tror på att börja njuta mer av denna tid. Denna tid mellan två platser, på väg. På väg till en ny plats, då är det ok att under mellanperioden vila i sig själv.

Kos

Kos, min första destination. Det första plats och land Grekland som jag åkte till i min ungdom. Min första utlandsresa. 

Jag blev kär i landet Grekland direkt och det är en ständigt pågående kärlekssaga. Jag har sedan dess haft möjligheten att se stora delar av landet, både dess öar och stora delar av fastlandet. Det finns inget land som jag rest eller återvänt så mycket till som just Grekland. Flera av mina grekiska vänner ser mig som halvgrek och det tar jag som en komplimang. Grekland är i mitt blod.

Kos, på 1980-talet var den stora partyön. Vi skulle steka oss bruna på dagarna, festa hela nätterna. Det var inte konstigt att många sov på solstolen helt utslagna. Vi blev inte bara bruna av solen utan många av oss blev också brända.

Alla tjejer skulle dessutom sola toppless då. Det var inne för att man inte skulle få ränder på överkroppen. Det skulle jag aldrig göra idag. Men det är jag. Jag har sett att traditionen fortfarande lever kvar hos vissa.

Redan första dagen på Kos fick jag lära mig massor. Vi njöt av den goda maten. Grekerna var trevliga och tillmötesgående. Den underbara värmen som inte finns hemma.

Vi träffade några killar som visade oss runt i staden och kom med många bra tips om vad vi kunde göra. Sedan vill de att vi skall gå ner på stranden och titta på månen. Det borde varit en signal för mig. Att killen ville bli romantisk, hålla handen och pussas. Men jag var som sagt var ung och naiv. Vi sitter där på solstolen och pratar. Helt plötsligt kastar han sig över mig och försöker kyssas. Nej, det var inte vad jag hade tänkt mig. Han var inte min vita riddare. Det tog lite tid att få honom att förstå att han läst mina signalerna fel. Han var dock en gentleman och såg till att jag kom hem ordentligt.

Mitt gamla hotell finns kvar, hotell Ibiscus, alldeles bredvid polisstationen. 

Det var roligt att se det 29 år senare och många av minnena kom tillbaka.

Jag kommer ihåg den vackra staden med de många ruinerna från antiken som den nuvarande staden blivit uppbyggd kring. En mysig stad, med nära avstånd till allting. Nattlivet var intensivt, de två diskoteken som gällde var Kahloa och Heven. Vid middagen träffade jag Costas, ett vanligt namn på ön. Han hade tillbringat somrarna i Grekland och vintrarna i Sverige. Till Sverige hade hels familjen flytt efter grekiska juntans fall. Han berättade hur han då, i början på 80-talet arbetat som diskare på disco Kahloa. Han var 14 år gammal. Direkt när discot stängde kl 03.00 skulle han hem till sin familj. Han lycka var gjord en dag när han fick stå och hjälpa till i baren. Senare blev han bartender. Idag arbetar han på hotell/café och har Kos som sin permanenta bas.

Idag förknippas Kos med båtflyktingar. Jag har sett ett reportage i tidningen om hur flyktingarna terroriserar öns turister. De står och tittar på turisterna när de skall äta med bedjande ögon. 

Jag kan inte säga att jag upplevde Kos så. Jag märkte inte ens av flyktingarna. Däremot retade jag mig på det som jag kan tänka mig retar flera. Fulla ungdomar som väsnas nattetid. Inte på mitt hotell, men jag har varit med om det förut. När jag sprang min morgonjogg var det några av dessa vilsna ungdomar som jag mötte. De var egentligen inte i tillstånd att göra något men de raglade fram längst faran, troligtvis utkastade från sitt hotellrum. Det var allt. Så döm inte Kos efter medias bild. Åkt dit och gör din egen bild och skaffa dig egen uppfattning av ön.

Jag personligen tycker att det är en vacker ö med mycket potential. Det finns något där för alla. Framförallt är ön lagom stor att hinna upptäcka på en vecka. Kos gav ett bra intryck på min första resa hit och över trettio år senare håller det intrycket fortfarande.

Boktips.

För dig som gillar att resa, inspireras och skriva kan jag rekommendera detta bok. 

"På väg, res, skriv och fotografera," av Tomas Polvall.

Han ger bra konkreta tips både om vad du skall tänka på för att skriva en bra text, ett resereportage samt ger stor inspiration och tankar kring fotograferandet. Bilden skall ju förstärka texten. 

Alla vi som tar kort vet hur svårt det är att få en bra bild. Bilder har en förmåga att förminska verkligheten. Den väljer bara  den vinkel eller subjektiva tanke som du har. För att det skall bli bra gäller det att göra som med allt annat. Fotografera mycket, experimentera mycket och våga gå nära objektivet.

Det är en läsvärd bok som jag verkligen kan rekommendera.