Livet i Oria, Italien.

Här hemma i Sverige är det hela tiden fullt av människor runt omkring mig. Det är massor med händelser som hela tiden skall processas och bearbetas. Fullt med reklam som vi fullkomligen översköljs av, för att inte tala om all media som vi har tillgång till. 

I Oria levde jag i en lycklig värld, en skrivbubbla med begränsade intryck. Med en lugnare takt, mindre intryck och information som jag skulle ta ställning till mådde jag mycket bättre och kände mig fullständigt närvarande i nuet. Jag upplevde själv att jag upplevde mer. Visst är det intressant? 

Det är när jag har tid som mötena med andra människor blir riktigt intressanta.

Varje dag gick vi promenader runt villa Ottilia på vägen längst olivlundarna.  Medelhavet hälsar man, både på känd och okänd. 

Då blir det spännande att gå runt och se husen längst vägen både bebodda och obebodda. Tala med hundarna som välkomnade eller skällde på oss längst vägen. Bilar som kom åkande. Cyklar som kom cyklande och personer som precis som oss tog en promenad.

En dag träffade vi två män som var ute och gick. De var mycket nyfikna på vilka vi var och vad vi gjorde för. De bjöd på fikon direkt från träden. En sådan vänlighet och gästfrihet på en gång.

Själva hade de aldrig rest utanför Italien. Det har ingenting med deras ekonomiska situation att göra. Det kunde man se på deras vackra hus. Det var snarare att de inte verkade ha ett behov av att resa. 

De var nöjda att vara i Italien och världen kommer till dem genom sina besökare. Intressant tanke för mig som precis tänker tvärtom. Jag som gillar att vara ute i världen och upptäcka.